Om konstsviten

Ett barn hukar sig vid kanten av en bäck och släpper försiktigt en groda. En enkel gest, bekant som ett minne i kroppen: Att släppa taget.

Runt omkring honom öppnas rummet långsamt. De övre väggarna tycks lossna, vilket avslöjar ett mjukt ljus som glöder. När ytan ger efter tränger ljuset in som ett andetag. Gräs reser sig längs stränderna, grodor dyker upp bland drivande näckrosblad och en mild ström bär dem genom rummet. Längst bort blir ljuset flytande och flödar neråt innan det tyst fortsätter iväg.

Mellan det inre landskapet och naturen bjuder rummet in gästerna att släppa det som tynger dem och lita på livets flöde.

Liksom bäcken hittar allting sin väg.